The other day my Daughter had a play date with a friend from Kindergarten. It was the first time and she got to go over to their house after school to her big joy. I haven't really talked to the other mom that much - more than the "hi" and "good byes" when leaving or picking up my Daughter from school. We arranged for the play date and since they live really close to use it was pretty easy to organize. Today there was an open house at Kindergarten - the parents were invited to come to school and be guided around the classroom by the children. It was pretty interesting for us - the kids seemed more keen on getting to go outside to the playground.
While watching the kids play I talked to the mom with whom I had set up the play date and she told me that she had asked my Daughter where we were from during the play date, since she had noticed our accents. My Daughter had looked strangely at her and didn't know the answer to the questions. When the mom had changed the question to "what languages does your parents speak", my Daughter knew the answer and could say "Swedish".
In her world, she is "from" here - as are we. She has no sense of us coming from somewhere else, she hardly knows the earth is round yet. As with the flag story from the other day - it's yet another reminder on how we might have to talk differently about these things. For me it comes totally naturally to say "I'm from Sweden" or "I'm Swedish" (even before my accent betrays me and they ask if I'm from Germany), but for my kids it won't be.
8 comments:
Det är verkligen så lustigt det där med ursprung. Dina barn växer ju upp här i USA så självklart kommer de bli emr amerikanska än svenska. MEN det beror nog på att man som svensk itne håller så stenhårt på sitt svenska ursprung. Visst firar man kasnke midsommar och även lite andra svenska traditioner, men det är inget de fleta "tvingar" på sina barn. Däremot har jag en kompis här på jobbet vars föräldrar är från mexico. Och även om hon är född och uppvuxen här i NY så ser hon sig själv mer som mexikan än som amerikan! Sådant är intressant tycker jag. Hur personer från olika kulturer verkar tycka det är viktigt eller mindre viktigt att föra vidare sina seder och traditioner och språk till sina barn. Jag tror dock att just svenskar är mindre benägna att föra vidare det svenska. Man tycker det är roligt, men inte ett "måste" att ens barn känner sig "svenskt".
Kanske beror det på att vi i allmänhet inte är sådär uttalat "stolta" över vår svenskhet. Inte om man jämför med t ex latinos om sin kultur, eller kineser om sin...? Men jag vet inte. Fast intressant är det.
kram!
Saltistjejen - ja, det är så intressant - tänkte på dig och ditt inlägg. Jag tror helt klart du är "on to something" vad gäller svenskarna och traditioner - även om man ju helt klart mer mer "nationell" när man flyttar iväg. Men vi ligger helt klart i lä jämfört med andra "grupper". Vi åker till IKEA och kikar på bokhyllan Billy och sen är vi nöjda. ;-) Det ska bli väldigt intressant att följa barnen i sin identitet och försöka lära sig "on the go" hur vi ska agera. Det var en intressant påminnelse - igen - om att allt är inte så enkelt som jag lätt tror...
I början trodde jag att frågan "where are you from?" eller som man oftast frågar "where are you originally from?" var riktad åt mig som utlänning. Dock efter ett tag märkte jag att att alla får frågan. Nästan ingen är från var man är just nu, kan vara Lund/Malmö, men även Chicago, NY, Fairfax, Springfield, Sunnyvale etc...
utlandsMartin - absolut! Det är det spännande inslaget. Och man inser att folk har bott över hela denna vida kontinent. Översätt det på Europa så är det som man bodde ett tag i Rom för att sedan husera i Lisabon innan man kom tillbaka till Göteborg. I detta fall var dock frågan riktad som en konsekvens av att mamman hört att vi hade accent. Åh, ibland önskar jag kunde bli av med den så jag slapp gå igenom hela "jo, jag är från Sverige" "jaha, dit har jag alltid velat åka, hur länge har ni varit här" osv osv... ;-)
Är barnen födda i USA också? Annars kan man ju tänka sig att din dotter kanske också kunnat svara "from here, but I was born in Sweden" eller något liknande. Om hon varit medveten om frågan så att säga.
I och med att jag själv har haft liknande upplevelse då jag växte upp i sverige, känner jag igen det dilemmat.
För mig var det faktiskt användbart, rent praktiskt sätt. I situationer där det passade var jag från Polen, och i annat fall var jag Svensk. Men samtidigt saknar jag en "riktig" identitet även idag. När folk frågar brukar jag svara med en kort sammanfattning av mitt liv.... "Jag är född i Polen, men mina föräldrar flyttade till Sverige när jag var 1,5 år gammal", osv.
Det är möjligt att din dotter får en linkande "identitetskris" när hon blir äldre hon med. Fast å andra sidan så har jag också bekantar som växt upp i liknande situation som jag som knappt identiferar sig med sitt polska ursprung alls, vilket jag tycker är lite synd också.
Hur jag än vrider och vänder på det har det för mig dock bara varit en tillgång och inte ett hinder i livet.
Jag tror det är lättare att smälta in om man är vit och svensk, än om man är brun och från Mexiko. Fram till att någon hör ens brytning tror de ju att man är vit amerikan så länge man är vit. Jag tror att mexikaners benägenhet att identifiera sig mer med sitt ursprung hänger ihop med att de ofta tvingas känna sig mer annorlunda än vad en svensk gör. En fem- eller sexårig amerikan av mexikanskt ursprung vet nog redan att hon är "annorlunda".
Anna - ja, de är födda här och har aldrig bott i Sverige och har nog inte riktigt uppfattningen om nationaliteter än alls. Hon har vet inte om att vi skulle kunna bo i Sverige istället för här. Vet inte hur mycket det finns poäng med att diskutera saken egentligen- det är ju mest jag som blir förvånad och påmind - inte hon. Hon är nöjd och glad med tillvaron.
Peter- intressant! Jag hoppas vi lyckas säkerställa att det blir en tillgång och inte ett hinder. Just nu är hon rätt nöjd med att kunna prata två språk (efter en dipp i vintras). Det kommer nog identitetskriser framöver - tillsammans med de "naturliga" som kommer ändå i tonåren... så kul vi kommer ha! ;-)
Lotta - ja, så är det säkert, om man bor i ett område där man blir till utseendet avvikande.Frågan är ju dock om vi som svenskar (bortsett från avvikande aspekten) har lättare att släppa vår kultur och nationalitet eftersom den kanske är svagare än andras... I det här fallet är det ju jag som blir påmind att min världsuppfattning och mina barns faktiskt skiljer sig åt och det som är självklart för mig givetvis inte alls är självklart för dem. Det är möjligt att hon skulle vara mer medveten om att hennes föräldrar hade ett annat ursprung om hon och vi avvikit utseende mässigt. Det blir ju inte lättare av att vi råkar bor på en gata med amerikanska svensk ättlingar och att när barnen leker ute ser ut som en extremt stereotypisk svensk dagissamling... ;-)
Post a Comment