Thursday, November 20, 2008

An invitation!

We got a wedding invitation today - so exciting (even though I still can't get used to the American tradition of addressing official invitations to Mr and Mrs Husband Lastname... what happened to me?? The Swedish woman in me has a hard time with that...)!

I'm so happy for the couple getting marry, the bride, our beloved nanny, is like family (if nothing else - it comes with surviving jetlag hell with two kids together) and I'm so excited for her having found such beautiful love. I've seen her dress and she is going to look absolutely gorgeous.

I haven't been in a wedding for long and I've missed so many living here - far from Sweden and not able to go back just for a very long day and night.

I've spent the evening checking out the wedding registry - which is really a very practical thing (and I'm not writing what we got for the bride and groom - she might be reading - vink vink). No agonizing what you're going to give and what they don't already have, no multiple ugly toasters - and the bride and groom actually get gifts they really want. I like it!

5 comments:

Annika said...

Så roligt att få gå på bröllop! Det var så länge sen jag var på ett sådant nu. Får väl vänta in Karolinas generation :)
Håller helt med dig om att man aldrig kan vänja sig vid det där att vara Mrs Husband efternamn. Det är verkligen en hang-up för mig. Fast, hur många säger så egentligen? Det kanske man bara gör i den äldre generationen? Men på bröllop adresseras ju alltid brudparet så när dom presenteras----And please welcome the new Mr and Mrs John Smith...
Visst är det smart med all registrering i olika butiker innan bröllopet. SÅ bra system!!

Saltistjejen said...

Vad ROLIGT för er att få gå på bröllop! Det är verkligen en tillställning som är så positiv!!
Har bara arit på ett amerkianskt bröllop och OJ vad det var annorlund!!!! Känns kul att ha upplevt ett, men jag föredrar svenska. De känns helt klart mer personliga än ett traditionelt amerkianskt. Jag hade framförallt lite svårt för det här med att mycket kändes lite "storslaget". och rpesentationen av familjerna och brudparet var bara för roligt! Jag var förvarnad ändå kändes det på ngt vis nästan lite komiskt....
Men det jag inte gillade var att mn dansade under middagen. Hm, det konceptet gillade jag inte alls! Det blev liksom varken hackat eller malet på ngt vis. Svårt md konversationer när halva bordet var på dansgolvt. och maten blev kall när man själv dansade. Men på det hela taget hade jag jättekul!

Anna, Fair and True said...

Usch håller med om det där Mrs husband! :( Som man inte är en egen individ. Kan de inte bara skriva Mrs and Mr [surname]?

Mia said...

Åh, vad härligt med bröllop!! Jag e lite nog lite fjollig där, jag gillar de ytterst få gånger som jag blivit addresserad Mrs Maken Efternamn.

Himla trist att armen inte gett med sig, hoppas det har släppt i morgon.

JaCal said...

Annika - ja, det var ett par år sen sist. Usch - jag har missat så många när jag varit här. Nej - jag vänjer mig _aldrig_ vid Mr and Mrs John Smith - tycker det är totalt förlegat... ugh.

Saltistjejen - ja, det är verkligen annorlunda mot ett svenskt. Jag har bara varit på ett - skulle kunna ha varit på tre - på ett låg jag nerbäddad i Miami i århundradets influensa och kom aldrig iväg - och det andra missade jag för att jag - tada - var och jobbade i Sverige. Ja, det är någon slags konstig blandning av tradition och total otradition. På det bröllop jag var på kom det folk i jeans... Dansa under middagen - ja, vi får se hur det blir... ;-)

Anna - konstig tradition är det - kan inte förstå hur den hänger kvar 2008...

Mia - haha - då blir du ju bara glad när det kommer bröllopsinbjudan! ;-) Ja, jag har svårt att vänja mig - gifte mig kanske för sent i livet - haha. ;-) Armen var helt makalös - tog 4 dagar av riktigt ont. Tur att man inte tar så ofta.